Ibland får jag verkligen seriösa dampryck där jag blir sådär otroligt känslomässig med allt som har med Tokio Hotel att göra. Börjar tänka på förra sommarn' när jag hörde Durch den monsun för första gången, hur perfekt den lät i mina öron, hur jävla många gånger jag satt och stirra ut på regnet med deras musik runt omkring mig.
Jag var i det där första stadiet ni vet när man är sådär grymt jävla beroende att det gör ont. Nybörjar stadiet, som jag själv kallar det för 8)
Så fort jag såg/hörde någonting så fanns det ALLTID något jag kunde förknippa med Tokio Hotel och ja, där började allt spåra ut. Det fanns liksom ingenting annat jag hade i huvudet, och så kan jag visserligen känna en idag även om jag kan behärska mig på ett bättre sätt än förr.
Och sen kom den där dagen (som jag inte tror att något svenskt TH-fan kommer glömma) 19 december, exakt samma dag som vi skulle få jullov. Det var Dagen med stort D.
Plötsligt fanns Sverige med på turne listan och det var för bra för att vara sant liksom. Drömde jag? Kanske så gjorde jag det, för när konserten sen blev inställd var det som att allt förvandlades från en SUPERBRA dröm till en jättehemsk mardröm. Var allt planerat? Som att allt är mitt fel, bara för jag har gått runt och längtat ihjäl mig så kommer dom inte.
Jag tror inte att jag är den enda som kan känna så ibland.

Sen kom den där perioden där jag sa åt mig själv på skarpen att "fan, såhär kan jag inte hålla på". Jag var så himla depprimerad för att konserten var inställd, att killarna är så onåbara o blalala. Kunde sitta och tycka synd om mig själv för att jag aldrig fick chansen att se dom. RES DIG UPP OCH GÖR NÅGOT ÅT SAKEN.
Och ja, göra något åt saken är ju inte så jättelätt... det handlar ju inte bara om att sticka iväg på en konsert, men jag lyckades i alla fall tänka på ett annat sätt.
Idag är jag världens stoltaste fan som verkligen ser upp till killarna och uppskattar deras musik till tusen. Jag är så jävla glad att dom finns. Och jag skiter i alla idioter som ser ner på en för att man gillar Tokio Hotel, för jag vet att det är dom själva som är omogna som inte kan låta andra tycka om vilken musik som helst.
Jag vet att jag inte kommer älska Tokio Hotel hela livet, men en sak är säker och jag vet att jag aldrig kommer glömma dom. Aldrig.



You're the reason that I wake up in the mornin'